Sluta aldrig skriv

Journalistikonen Mats Olsson berättar finstämt om sitt liv – från bananlådorna i Malmö till den stora världen och miljontals läsare

JAG HÖLL MIN pappa i handen när han dog.

Jag höll min mamma i handen när hon dog.

Jag vet inte vad jag vill säga med det.

Att jag hade tur?

Kan man ha tur med döden?

Att jag tyckte om mina föräldrar?

Det är knappt jag vågar erkänna, för det är det mest förbjudna i den här sortens skriverier, den här sortens bekännelselitteratur. Man måste ha gått genom Hades på glödande kol för att få uttrycka sig, man ska helst ha lämnats bort, blivit misshandlad, blivit förväxlad på BB, förföljts av partners, blivit stucken med en vass pinne till frukost eller bitits av en hund med rabies för att det ska passa in i dagens norm.  

Så inleds Mats Olssons efterlängtade självbiografi Sluta aldrig skriv. Om en resa från en liten lägenhet vid Dalaplan i Malmö till New York. Från att jobba extra med att bära bananlådor och på mentalsjukhus till att bli en av Sveriges mest lästa journalister. En klassresa, absolut, men också ett slag för slumpen kontra den på förhand uttänkta röda linjen.

Som Mats själv skriver om frågan som förändrade hans liv, den om att flytta upp till Stockholm och jobba för Expressen:

Jag tänker inte be om ursäkt för att jag upprepar mig eftersom jag … efter alla dessa år fortfarande är vad engelskan uttrycker så bra i ordet flabbergasted.

Fattar inte att jag vågade. Fattar inte. Det var som om jag följde ett utstakat spår, en snitslad bana och det var inte då utan i dag, i skrivande stund, som jag ställer mig frågan: hur fan vågade jag? Jag har inget bra svar på det. Inget dåligt heller. Inget alls, faktiskt.